..... aldrig känt så här

Jag har aldrig känt så här förut... Ensammast i världen, och alla vill en ont... Känner mig så liten och ynklig, som en pöl i botten på det smutsigaste som finns... börjar förlika mig med sådana här tankar, vet inte om det är bra eller dåligt... Jag tror att alla är emot mig och vill sparka på mig för att jag råkar ligga ner i vägen... ingen speciell och alla... Det är en sjuk känsla att inte alls tycka om sig själv eller den personen man är.. har jag alltid varit sådan här, om inte när blev jag det, vad är det som har gjort mig så här.. Var jag lyckligare ensam, när jag levde ensam utan en annan person i mitt liv, jag har aldrig mått bra som singel. Att hitta sig själv säger dem, hitta sig själv... hur gör man det? spelar det någon roll om man är i ett förhållande eller inte, är man alltid olycklig om man ska "hitta sig själv". Jag är 27 år "ska" man ha hittat sig själv då? Eller är det bara som jag känner just nu, man ska vara nöjd med det man har.

Om du drömmer om någon, om det är någon som är onåbar, som för dig är som en hoolywood kändis, om du någon gång får chansen, möjligheten att överhuvudtaget prata med den personen, kommer du märka att han eller hon är som vem som helst.. Någon som du drömmt om är ändå bara en människa. Det är jag med, jag kan nog mer än troligt inte var den dröm som du drömmt om, jag är jag med alla mina brister, och dem är många.. Men att jag älskar dig råder det inga tvivel om, för just nu är det, det enda jag vet... :(

Jag ser att människor blir kära att de är lyckliga att dem har träffat den personen i deras liv som dem bara vet att den här personen kommer jag att leva resten av mitt liv med. Jag ser att tid går att de nykära blir vardag men ändå är det där kära kvar, inte tröttsammt, inte bråk, inte slit. Vad är det jag gör för fel när jag alltid får det så här, att det är mitt fel, att allt verkligen är mitt fel, och bara mitt fel, det tvivlar jag inte på längre... Det vet jag! Alla mina förhållanden har varit likadana, exakt likadana utom ett.. Men det är ändå var det är... Han kommer alltid finnas där, han har en plats i mitt hjärta men att det tog slut, det var meningen. Det har alltid vait sjukt intensivt i början, olika länge men sen är det som någonting dör för mig, en passon och glöd som alltid finns till tusen miljoner i början, hur kan den var så het för att sen bara dö ut och till slut försvinna helt. Ger jag för mycket av mig själv i början... Är jag bara en sådan person, kan jag inte vara i ett förhållande fast ändå måste jag det?
Jag vill ha allt, jag vill att du ger mig ett slott, jag vill att du kommer på en vit häst och rider iväg i solnedgången med mig, alla sagor jag hört, alla filmer jag sett det är det jag vill ha!!! Det är det jag vill ha!! Det kan ingen ge mig... Det är en värld som inte finns, den världen är inte verklig, därför kallar vi dem sagor... Att alla jag varit ihop med sagt till mig att dem känner att dem inte är bra nog för mig måste ju betyda någonting, än en gång, mig det är fel på.. De säger att du kan få vad du vill bara du verkligen vill det, att du kan göra vad du vill bara du verkligen vill det.. Men om man inte vet vad man vill, vad händer då?

Fråga mig, vad är lycka för dig? Jag vet inte, jag vet inte längre... Jag känner mig uppslukad, till snudd på förintad och nedbruten. Att leva på toppen ena dagen vara kärleksrusig för att en minut senare bli dragen ner till den där smutsiga pölen igen där man känner sig som man är ynkligast i världen igen. Inget känns rättvist, hela världen är emot mig och alla gör sitt bästa för att få mig att känna mig som skit, men ändå någonstans vet jag att det inte är så... Det kan inte vara så, jag har varit lycklig, jag har varit glad, jag har varit underbar... Kommer jag aldrig få känna så igen, ska jag alltid gå med gråten i halsen i resten av mitt liv.. Gå på tå genom allt jag tar mig för, inte få vara mig själv, för den personen är inte perfekt. Just nu känns det som enda gången jag får vara mig själv är när jag är ute och springer med Ramses, då känner jag mig fri, då känner jag mig lycklig. Han är det bästa jag har och han kan jag alltid lita på. Nu är han skadad i tassen och kan inte vara med och springa och då känner jag mig halv... Just nu känns det som att det är det enda jag gör med Ramses, springer... Så därför springer jag så mycket och så ofta jag kan. Men nu som sagt är han skadad...